Nu börjar slutspurten av min graviditet. I snart nio månader har det växt ett liv inuti mig. En liten människa som kommer att vara mig till hälften, och Johan till hälften. Det är så fruktansvärt häftigt, det kommer aldrig finnas en annan människa som är honom lik, och det har vi skapat, jag och Johan, tillsammans. Det är lite magiskt, jag vet att det låter fjantigt, men tänk på det, alltså tänk på riktigt, magi.

 

Känslorna är lite "all over the place" just nu. Ena sekunden längtar jag och drömmer om allt vi kommer att få vara med om, och andra sekunden är jag så jävla nervös att det känns som att jag kan explodera.

 

Dock så kan jag berätta att min Johan är lugn som en filbunke, det känns som att han redan har tagit på sig pappa-rollen. Han har mer koll på mig än vad jag har, ser till att jag tar det lugnt och inte överanstränger mig. Lagar mat, masserar utan att jag behöver be om det, bär alla tunga kassar. Han tar hand om mig, och det är helt solklart för mig att han kommer att bli världens bästa pappa, precis som han är världens bästa pojkvän.

 

Idag är det 24 dagar kvar tills lillfisen är beräknad, 24 dagar. Det är inte ens en månad. På onsdag är det tre veckor kvar, TRE veckor. Det är så galet. Han är färdig där inne, han är den lilla fisen han kommer att vara när han kommer ut. Det är bara helt sjukt, jag kan inte fatta att det snart händer. Snart är jag någons mamma.

 

Det finns tyvärr inte plats för så mycket mer än förlossning och bebis i mitt huvud just nu. Jag sa det till Johan imorse att jag har inte fått några julkänslor. Jag har inte haft en tänke på julen. Men egentligen, är det så konstigt? Jag ska snart trycka ut ett barn igenom min snippa, jag behöver all mental förberedning jag kan få.

 

Nu ska jag värma upp sängen och hoppas att Johan kommer hem snart och myser med mig och lilla magen innan vi somnar. <3