Så vi möts igen. Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting och en hel del ha hänt sen dess. 

 

Jag läste igenom en massa blogginlägg igår och fick känslan av att "herregud vilken negativ människa jag var". Och det kan jag säga att det var jag, jag mådde så otroligt dåligt i våras. Vet inte om man riktigt kan kalla det en depression men det måste ha varit någonting åt det hållet. Mycket tårar, mycket känslor, väldigt lite glädje och tålamod. Nästan exakt så som jag kände den våren Winston föddes, jag tror att det helt enkelt blir för mycket för mig att hantera. 

 

Nu mår jag precis som jag känner mig, alltså väldigt bra. Jag är lycklig, stundvis uttråkad, men otroligt lycklig och känner mig rik (absolut inte på pengar) men på tid och kärlek, vilket är ganska fantastiskt det också. 

 

Så vad har hänt sedan sist? 

Som familj har vi haft semester. Vi har badat, umgåtts, skrattat, vilat, och haft det allmänt perfekt. Jag och J lyckades även komma iväg på en par-resa i två dagar och det va helt otroligt. Tänk va lite egentid och avslappning kan göra med energin! 

 

Jackson har redan hunnit bli åtta månader och är en gladfis. Han kryper, ställer sig upp och går längst möbler, igår upptäckte vi även att han kunde gå med gåvagnen. Pluttskroten, han börjar bli så himla stor. 

Oftast är han glad, och ler. En riktig glädjespridare, men han har även sina stunder så han har temprament och är envis som en åsna. Konstigt vore annat när han har mig och J till föräldrar, och Winston till storebror.

Det är fyra väldigt envisa i den här familjen..

 

Winston är i princip det roligaste (och jobbigaste) just nu. Han pendlar otroligt mycket i humör och går från "jag älskar dig mamma" till "du är dum" på bara några sekunder. Han pratar otroligt mycket och jag tycker att talet blir bättre och bättre hela tiden. Men han är så rolig, han skämtar och han spexar och vet precis hur han ska göra för att få oss att le, och bli tokiga.