Nu har jag jobbat i sju dagar, snart en och en halv vecka.
Jag fick efter bara några dagar dåligt samvete. Saknaden efter barnen är så himla stor. Men också saknaden efter träning, vänner, Johan och sömnen.
Då kanske ni undrar vad jag gör när jag slutar. Och helt uppriktigt så vet jag inte. Jag busar med pojkarna, lagar mat, äter, plockar undan och sen ska dom sova. Vardagsbestyr. Självklart gör jag inte allt, och Johan är också delaktig i allt!

Att få iväg mig efter att barnen somnat, det är ungefär lika stor chans som att jag skulle snagga mig. Så träning och kompisar blir lidande.
Jag vill klona mig. Jag vill inte ha fler timmar på dygnet för jag orkar knappt hålla ögonen öppna på dom timmarna som jag faktiskt är vaken.

Det är nog mest för att det är en stor omställning. Jag har gått hemma och har haft all tid i världen, och nu har jag inte det. Och då måste jag prioritera. Men jag tycker inte om att jag måste välja bort vissa saker.

Hela den här veckan är uppbokad. Från och med att jag vaknar tills att jag går och lägger mig, varje dag. Jag har alltså inte ens en timme på resten av veckan som jag inte har planer för.
Lite intressant, och läskigt!